Koma
Sova, sova sova! Om det ändå kunde få vara mitt schema för en vecka. Jag har inte fått sova ordentligt eller fått ta det lugnt sedan backarna öppnade. Jag är igång 24-7 känns det som. Det är nu det börjar värka på hälsan. Har dragit på mig någon jobbig förkylning. Inte den gamla vanliga som jag vet precis hur den blir utan någon annan konstig som tycks vägra försvinna. Antar att det bara är vila som är den enda medicinen. Alltså kommer jag inte bli av med den på första taget. Är en del att göra nu innan jullovet. Just nu känns det som att det blir svårt att hänga med. Blir därför att jag inte gör någonting istället. Tog iaf ett brake ifrån skidåkningen idag. Var helt slut efter nattens upptåg så jag tog det lugnt istället.
Igår skulle jag nämligen bara till dippan för att hämta ut söndags och måndagskortet. Mådde inge bra då heller så jag skulle sova, medan de andra partade loss, för att sedan hämta dem. Det gick väl hyfsat bra så långt förutom att jag inte var på det bästa humöret. Sen så fick jag vara taxi till "efterfesten" och när jag äntligen var på väg till sängen och hade kommit halvvägs på vägen så blir jag tvungen att vända. Det var ju SÅÅÅÅÅ viktigt!
Väl i sängen slänger jag ur mig "dom ringer säkert om en timme igen och vill bli hämtade" och får ett litet skratt till svar. 40 minuter därefter..jag har äntligen somnat och det var på tiden. Telefonen ringer. "Hej, kan du hämta oss?!" Mer en order än en fråga så det var bara att dra sig ut till bilen igen.
Är jag bara dryg och ohjälpsam som inte orkar med eller är jag alldeles för snäll som faktiskt gör som folk säger? Ja, det kan man ju fråga sig men jag tror jag vet svaret.
Som alla andra kvällar tänker jag att det här var minsann sista gången och jag är riktigt arg och ledsen. Men innerst inne vet jag att jag kommer att finnas där varje gång det strular och jag kommer att göra det som det bes om, även om det sliter samman min vardag. Idag har jag tex varit helt förstörd. Var som inne i en koma ett bra tag och jag både kände och betedde mig som en autistisk människa. Superläskigt! Vet inte riktigt hur länge jag orkar med men som sagt. Jag kommer, vad jag vet, aldrig att sluta komma när du ropar. Att vara medveten om det och få påståendet "du bryr dig ju inte om mig" som en besvikelse på mitt handlande är inte det skönaste slaget i fejan. Men jag tar bara emot och sväljer. Bra eller dåligt? Hm..beror väl på. Snart rinner det nog över. Det har redan börjat lite. Hur mycket jag än vill kan jag inte bara stänga av. Men något säger mig att jag måste få ett slut på det hela. Dock vet jag att det säkert aldrig kommer att hända. I alla fall inte ifrån min sida.
Ha en fin natt och hoppas ni sover bättre än vad jag förmodligen kommer att göra.
BLESS
/Dennis
Kommentarer
Trackback
